Summary from Someone You Trust

Another project that came to an end and continuation this year was Someone You Trust, that premiered in Skogen in Gothenburg 23-25 november 2018, continued to develop at Cirkör Lab in Alby 18-19 January 2019, and will tour during 2019: 11-12 May to Skogen again via Textival’s festival Intimate Acts, 10-11 August to Gylleboverket‘s performance festival and 29 November-1 of December at Inkonst in Malmö.

Here is a trailer for The Watching Act:

Someone You Trust – The Watching Act, trailer from Tova G on Vimeo.

SHORT ABOUT SOMEONE YOU TRUST
Someone You Trust uses the practice of rope bondage to explore time, trust and consent. The performance is divided into two acts. The audience can choose to come to both of the acts or just one of them (whichever they prefer). If they come to The Participatory Act, they bring someone they trust, and follow recorded voice instructions for tying and being tied. If they come to The Watching Act, they come to a performance alone or in company /whichever they prefer) and watch  Tova Gerge and Britta Kiessling follow instructions that are both similar to and very different from the instructions in the first act.

Both acts with and by:
text: Tova Gerge and Britta Kiessling
performers: Tova Gerge and Britta Kiessling
text eye and rope research: Christian Nilsson
sound: Elize Arvefjord
light, room, costume and mask: Josefina Björk
artistic support: Gabriel Widing och Ebba Petrén

Thanks to:
Everyone in the performing arts collective Nyxxx.
Everyone who helped us to develop the participatory act.

With the support of:
Japanstiftelsen, Längmanska kulturfonden, The Swedish Art’s Grant Committee, Cirkör LAB, c.off and Stockholm County Council

BACKGROUND TO SOMEONE YOU TRUST
The performance is a result of long preparation. Already in 2015, Nyxxx, Tova Gerge and Christian Nilsson invited the Berlin-based choreographers Dasniya Sommer and Frances D’Ath for a research week on performance and rope bondage. Nyxxx made a podcast in connection to that encounter.

Then in 2016, me and Christian Nilsson were given a traveling grant from Japanstiftelsen to study questions of intimacy in relation to the subculture of rope bondage established in Nagoya, Tokyo and Hamamatsu. We interviewed fourteen professional rope artists active in Japan, practicing what is known as shibari or kinbaku. It has a long, complex and international history connected to both art and pornography. The purpose of the interviews were to gather material for both theoretical and artistic writing. Because the interview material was so extensive, we got another grant from Längmanska kulturfonden to spread the results in different ways. This process is still ongoing.

There is also an even longer back story in mine and Britta Kiessling’s relation to shibari which is fairly long and diverse. Though we tie improvised patterns, we have studied with many teachers to be able to do what we do. Thus, a special thanks to Bergborg, Dasniya Sommer, Naka Akira, Hourai Kasumi, Kanna & Kagura, Gorgone, Pilar Aldea, Gestalta, Hedwig, Pedro and others, not least the ones who tied us or got tied by us.

 

Advertisements

Summary from the times of the novel

Last year in the autumn, I published a novel, Pojken. You can read a bit more about it in English here, and here, and in Swedish in the press section of this home page ).

It took ten years to write, and it was partly a very tricky process involving many questions of both construction and life. What to tell and what to leave out, for who one writes and why.

Now that it is seemingly over – when also the most intense encounters with press, the author presentations, the facebook discussions and all these things are seemingly over – it has just sunken into the background. It has become self-evident och see-through.

I just want to leave myself a couple of words on it at this point, rediscovering that something transgressive happened for me through the appearance of that book and that it somehow echoes still. I don’t know exactly where it will go from here, but I also see in it an invitation to write again.

This is the cover of the book, Moa Schulman made it.

Pojken-final

Hur skulle jag beskriva det här språket

Nu har Koreografisk Journal # 5 kommit! Läs mer på Koreografiska Konstitutet. Jag bidrog med en text om den samtida koreografins tillstånd, publicerar den här också.

Hur skulle jag beskriva det här språket
Det här är ett språk som skämtar frenetiskt, som tvångsmässigt avslöjar sin relation till festivalbarer och the days of summer. Det här är språket som lägger sitt pärlband av rena svettdroppar på din tungspets. Det här är språket som välkomnar dig hjärtligt när du trillar in av en slump ifrån gatan. Det här är språket som förstrött äter upp dig och spottar ut dig om du inte hänger med i tugget. Det här är språket som kommer riktigt nära, riktigt snabbt. Det här är språket som terroriserar alla med sina hjärtan och smileys. Det här är språket som ständigt förvandlas, en fjäril med tusen vingar. Det här är språket som inte klarar av att hålla fast vid någonting. Det här språket är sammanhangslöst, utkastat, förflackat. Det här språket strålar som en diamant. Det här språket går sönder i klyschor om man tittar närmare på det. Det här är ankomsthallarnas språk, champagnefirandets språk. Det här är språket utan produktionstid.

Det här är språket där kroppsliga gränser flyter, där du sällan klarar av att urskilja dig själv bland de andra. Det här är språket som älskar extas, droger och orgasmer. Det här är språket som kan vända allting på en kväll. Det här är språket som inte blir kvar i staden tillräckligt länge för att ta konsekvenserna av sina chance operations. Det här är språket som saknar hemvist. Det här är språket som omtänksamt byter till engelska när en ny person sätter sig vid bordet. Det här är språket som innehåller hälsningsfraser på danska, tyska, finska, italienska, hebreiska, franska, arabiska och spanska, men som inte kan formulera en tanke till sitt slut utan stöd av engelskan. Det här språket är mjukt, formbart och följsamt som neonfärgat slajm.

Det här är språket som vränger engelskan ut-och-in och upp-och-ner. Neologismer, falska vänner som alla börjar acceptera, helt nya grammatiska fenomen. Det här är språket som återuppfinner den ömsesidiga förståelsen gång på gång. Plural-s, konjunktioner, tempus och pronomen i upplösning. Det här är språket som omfamnar förändring och förvandling. Aspirerade H och tonande S försvinner och ersätts med nya ljud. Det här är de splittrade subjektens språk. I ordförrådet florerar dansspecifika termer, fackbegrepp som ingen utanför kretsen riktigt har grepp om, diverse scentekniska prylar, och såklart, den speciella vokabulär som alltid växer fram kring ett verk. Det här är språket som är till för att alltid vara trevlig på. ”The jazz jobotomy”, ”I’m just a pool boy”, ”ten breaths and then go”. Det här är språket som har veck i sig fulla av internskämt och andra uttryck som bara några få personer kan begripa. Det här är språket som aldrig någonsin får överblick på sig självt.

Det här är språket som glatt och ogenerat klampar i kobajs varje gång det rör sig åt det mer formella hållet. Det här är språket som lider av mindervärdeskomplex. Det här är språket som vare sig det vill det eller inte avslöjar de akademiska referenserna som rekvisita i en ständigt sönderfallande iscensättning av stringens. Det här är ett språk som på djupet vet vad imitation vill säga. Det här ett språk som gör exakt som läraren visar i syfte att håna lärarens omedvetna brister, och sedan gör en oskyldig min när läraren säger det var inte så, nu gör ni fel. Det här språket växer fram ur repetitionen av olika sorters fraser. Framför spegeln, i bidragsansökningen, på diagonalen, på premiärminglet. Det här är ett till perfektion inövat språk. Det här är ett parodiskt, dilettantiskt och slarvigt språk. Det här språket bebos av personer som vill ändra kommateringsregler för att det passar deras ideologi men som samtidigt skiter i att korrläsa sina programblad. Det här språket har en stark relation till former och trick. Det här språket har en svag relation till sin egen historia, för vad ska man med en historia till när den ändå är så kort, fragmenterad och fylld av skam och disciplin.

Det här är språket som vill hylla och välkomna alla sorters människor för att göra upp med sin historia av skam och disciplin. Det här språket odlas på Europas konstnärliga högskolor och hålls vid liv genom scener, festivaler och organisationer med övervägande europeisk finansiering. Det är ett språk som dyrkar svart musik men exkluderar bruna kroppar. Det är ett språk som räddar ditt liv när du precis har börjat tro att du var dömd att se din vilja till dans progressivt minska i takt med att du blir sämre och sämre på att gå ner i spagat. Det här är språket som återupprättar din eufori, som ber dig älska varje kota i din ryggrad. Det här är språket som inte vet vad det ska göra med ett missbruk eller en ätstörning.

Det här är språket som ber dig att värma upp med fyrtio graders feber. Det här är språket som bjuder in dig till att äga din egen sexualitet på scenen, samtidigt som det precis har lärt sig stava till me too. Det här är språket som försäkrar dig om att du är oersättlig, men som kickar ut dig om du säger nej en enda gång. Det här är språket som älskar det unga, det starka och det vackra. Det här är språket som accepterar att allting är skört och kan ta slut. Det här är språket som låter dig ligga still och känna på din andning hela arbetsdagen. Det här är språket som vill avskaffa kapitalismen, uppfinna världen på nytt. Det här är ett språk där alla jobbdealar görs efter kl 19.00. Det här är ett språk som vill ge dig makten över produktionsmedlen. Det här är ett språk som inte har ett lekrum iordningställt för barnen. Det här är ett språk som ger dig pengarna i cash.

Det här är ett språk som är grundförutsättningen för allt ditt kompositionsarbete, oavsett om det tar sig uttryck i att skriva text eller dans. Det är ett språk som finns där innan texten, innan dansen. Det här språket delar du med andra, det är det språket som ni skriver tillsammans även när du tror att du inte skriver alls. Det här är ett språk som inom sig håller makten att gemensamt förändra det som är.

The Ethics of Employing Intimacy in Audience Participatory Performing Arts

I was invited to give a lecture at a conference with the title Post-Epic Dramaturgy –International perspectives on the dramaturgical practice taking place at Stockholm University of Arts the 28th-29th of March 2018. On the 28th, when I was scheduled, the headline was Spatial Interventions. I ended up talking about the ethics of employing intimacy in audience participatory performing arts. I also ended up recording the lecture. Here is the recording:

If you would rather read than listen, you can download this pdf:
employing-intimacy-tova-gerge.

En karta över A Map to get Lost (in Swedish)

This text was written in Swedish, so I post it in Swedish.

tumblr_op0f33oXxa1w6xphlo1_1280

Den här texten tillkom i samband med STDHs slutseminarium, dit jag var inbjuden som extern gäst för att reflektera över A Map to Get Lost från publikperspektiv. Den handlar om mina erfarenheter av föreställningen utifrån hur olika segment opererar och kontrasterar mot varandra, snarare än om en dramaturgi där ordningen är fast.

En del av A Map to Get Lost är en den utan levande kroppar. Där spelar ljud, ljus och doft ut mot en miljö som främst ramas in av ett antal stora lackdraperier. Denna miljö tycker jag innehåller en inbjudan till åskådaren att vistas med materia och rytm på ett annat sätt än i vardagen. Min relation till rummet och även till viss del kostymerna har en sensorisk eller rent av taktil aspekt. Utan att jag som åskådare någonsin rör vid ytorna som finns i lack, päls, sammet eller flytande choklad så gör ljus och ljud så att säga det åt mig. Det finns en glans eller vibration som förflyttar sig i materialen och närmar mig till dem.

Men kostym och rekvisita innehåller även andra kvaliteter; jag tvekar inför att kalla dem symboliska. Låt säga att de i alla fall efterliknar någon sorts figurer eller platser. För mig bryter huset, tältet, fåglarna, och dräkternas karaktärer av mot det ickeföreställande, introducerar en sorts fokuspunkter som gör att jag inte länge koncentrerar mig på material i rörelse utan mer på att försöka avkoda ett teckensystem med tydliga skillnader. Det låter sig dock inte göras på något enkelt sätt. Tecknen hinner aldrig fastna, ta form. Scenbilderna byter av varandra snabbt och associativt; fåglar följer på andra fåglar, det finns inga hårda klipp – saker tycks höra samman. Men därmed inte sagt att till exempel fågeln får samma betydelse från scen till scen, eller att en karaktär kan beskrivas på ett entydigt sätt. Symbolerna varken laddas eller töms. Formen varken etableras eller frångås.

Texten utgör ytterligare en faktor i spelet med betydelser och tolkningsramar. Den är på ett sätt ett bakgrundselement i sammanhanget; många scener utspelar sig i andra ljudbilder än talets och några talhandlingar tycks inte heller gjorda för att höras. Texten växlar därtill språk, uttryck och form, vilket gör att den inte riktigt går att beskriva som en text. Den rör sig mellan tyska, engelska, svenska, den rör sig mellan ett teoretiskt modus, dirty talk, interjektioner och fragment av narrativ.

Samtidigt är vissa textuttryck framförda på ett sådant sätt att de starkt färgar min läsart av verket som helhet. Eftersom texten inte alltid är förlagd till specifika kroppar utan också till högtalarna tycks den stundtals kommentera föreställningen, erbjuda ”nycklar”. Här finns bland annat en teoretiserande röst som talar om frånvaro av mänsklig agens; materia utan sorg och utan mening. Samtidigt är texten, både när den situeras i skådespelarkropparna och när den situeras i högtalarna, upptagen av sexualitet, våld och disciplinering – ämnen som traditionellt sett är djupt förknippade med den mänskliga historiens materiella villkor.

Texten blir därför en för mig motstridig nyckel, kanske en nyckel som vittrar sönder om jag försöker använda den alltför ihärdigt. Men jag ser ändå rörelserna på scenen i ljuset av textens behandling av sexualitet, våld och disciplinering. Öppningar i dräkter och scenografiska objekt slukar återkommande andra kroppar hela. Skådespelarna arbetar ofta med mångtydiga omfamningar, låsningar och fasthållningar. Ibland tar det sig mer koreografiska uttryck, men främst är det teater i bemärkelsen att det på någon nivå porträtterar känslor i relationella förlopp mellan en sorts karaktärer som ibland framför repliker.

Det är också i första hand mot skådespelarnas aktioner som min blick riktas när det befinner sig kroppar på scenen – de ställer för mig det övriga görandet i bagrunden. Detta trots att det finns ett sammansmältande mellan skådespelarkropparna och scenografi/kostym. Kanske är det i A Map to Get Lost snarare så att skådespelarna tvingar föremålen att spela teater åt dem än att kropparna blir likvärdiga objekt bland andra. Om kropparna är sysselsatta med att iscensätta inklusion och exklusion genom mer eller mindre explicit våld, så blir föremålen också det. Samtidigt gör de visst motstånd, talar om annat och mer än kropparna – till exempel genom sin taktilitet, vibration eller glans.

Ljud- ljusbilderna är kanske det i föreställningen som är mest konsekvent – för mig hänger de samman både med sig själva och med varandra på ett annat sätt än det övriga jag har beskrivit. Starkt färgade ljus, strob och rök går i linje med olika loopade technobeats, ibland med mänsklig röst som en del av ljudmattan. Allt det här skulle för mig kunna höra hemma på en klubb.

Men huset, dräkterna, texten och skådespelarnas aktioner hör inte riktigt hemma på samma klubb, eller de hör inte alls hemma med något jag kan tydligt kan urskilja. Det skär sig, och jag tänker mig att det är meningen. Som åskådare försätts jag i ett tillstånd där jag är vilse i referenserna. Ska jag gå till spekulativ realism, psykoanalys eller genusvetenskap? Ska jag gå till Lilla huset på prärien, Min pappa Toni Erdmann eller Tadeusz Kantor? Ska jag gå till Sarah Kane, Mr International Rubber eller MoMa?

Jag upplever att föreställningen upprättar ett formspråk som frånsäger sig många av mina egna krav på form. Det är för mig ganska ansträngande att gå vilse eller inte veta vart jag är på väg, att få mina förväntningar brutna, att inte hitta bärande trådar att hålla fast vid, att inte få stanna upp i bilderna, att inte riktigt veta hur eller vad jag så att säga ställer till svars i min dialog med den estetiska upplevelsen. Men det är också intressant och inte så vanligt. Föreställningen sätter igång en process hos mig i efterhand där jag behöver arbeta för att identifiera vad jag har varit med om. Jag tänker att det finns olika sorters kraft i ett formavvisande formspråk, inte minst därför att det ställer frågor till vad form är.

Jag tänkte på olika inslag i normkreativ formgivning, som jag har lärt känna lite genom till exempel Moa Schulman, Sepidar Hosseini och Sara Kaaman. Jag skulle beskriva normkreativ formgivning som att den medvetet använder sig av formgrepp som är motstridiga eller anses fula i syfte att utmana gränser och normer inom och bortom formgivningens fält.

A Map to Get Lost gör mig så att säga som minst vilse när jag tänker på den som en sådan utmaning av scenkonstens former. Varken dans eller teater brukar se ut såhär i Sverige idag. Kanske är A Map to Get Lost en del av en rörelse som håller på att framträda, ett språk som upprättar nya nycklar till vår samvaro i scenkonsten.

Om det är så tror jag att föreställningen kan ställa fler frågor till mig än vad jag kan ställa till den, eftersom jag bara kan fråga utifrån de kategorier av estetiskt tänkande som jag själv så att säga hittar i.