De senaste månaderna av mitt liv har min tankevärld dominerats helt av krig, ryggskott och blankvers (eller okej, jambisk pentameter på rim, eftersom blankvers har jag lärt mig är orimmad, men annars är det samma samma). Av dessa är det senare helt klart att föredra, även om jag trott att jag ska bli galen ibland för hela hjärnan blir rytmiserad och för att det ändå varit bland det mest megalomana=svåraste jag företagit mig. Förutom 2155 rader bunden poesi har jag också skrivit ett efterord som är en blandning av litteratur och typ, jamen man får väl ändå säga forskning, jag har i alla fall suttit oerhört länge på Kungliga biblioteket och grävt i allehanda material som berör Shakespeare, renässansen och queerhet. Ingen aning om vem det gjort mig till, men utan det hade jag blivit något annat i alla fall. Ett annat sätt att säga det på är att jag haft en sorts kärlekshistoria med Shakespeares sonetter som varit så intensiv att det blir dumt att säga något i stil med “jag tycker om Shakespeares sonetter”. Jag säger: Shakespeares sonetter är en del av mig, oavsett vad som händer mellan oss från den här punkten framåt. Och så här ser den ut, till slut (form av den mest fantastiska, Moa Schulman):
Ett parallellt arbete har jag delat med regissören Maria Salah och många andra; jag/vi gjorde om sonetterna till Så nätterna, en pjäs från 14 år och uppåt för Stadsteatern Kulturhuset Skärholmen. Det arbetet har kanske delvis varit ett sätt att få leka loss och känna mig mer fri i relationen till Shakespeare. Man kan verkligen behöva en rejäl dos av bristande respekt när man blir besatt av en människa som redan har så många andra älskare. Men i alla fall. Jag ångrar ingenting. Premiär 16 februari. (Och vem gjorde formen? Moa Schulman så klart. Förlåt till henne och Kulturhuset för att jag har screenshotat den här bilden från insta, den är mycket snyggare i rätt upplösning men jag kan inte sånt).
fingervals 