Dog days

So we’ve played our dog show, Hundgöra some times now and will do more of it soon (we did it at Skogen i Gothenburg 25-27 Aug and will do it at Weld 27, 29, 30 Sep + 1 okt in Stockholm).

It’s been such a pleasure and such a challenge. By far the most clowny thing I ever did on a stage, and this in combination with the usual overlap between roles (performer, maker, producer) of free performing arts. We are proud of what we made, but also a bit like: Ok, what a ride this was, and what a great capacity for landing on our feet we have for being dogs.

Me and Britta Kiessling started to lab with this project in June 2021 under the title Illusionism and Dogs/Våra hundar at Köttinspektionen in Uppsala where we had a small residency. We had some vague thoughts about physicalities, power dynamics and the symbol of the dog in works like those of performance collective Signa, authors Amy Hampel, Kerstin Ekman and more. We counted on the result from our exploration becoming somewhat depressive, because that’s our nature. But as we tried things out on the floor, cute, clumsy and comical qualities came out. We started reading Halberstams Queer Art of Failure and looking at cartoons. We called in a real clown, wonderful Virginia Librado Gallego, to teach us to actually look at the audience and show our emotions.

We come from contemporary dance, and our earlier performance history mostly involves doing super specific physical practices, focussing on ourselves or the other performers rather than the audience. Now, we were rhyming, making boyband dances, licking bowl and constructing a two person dog with a mask that has a lot of magic too it – if you’re super aware of the audience’s gaze. Ziggi Willpower built all the amazing masks and costumes. He also became crucial to how we approach the audience, constantly reminding us of both visual and relational aspects of looking at someone.

The show is in Swedish, and is called Hundgöra (“doing dog”, means hard physical labor) nowadays. We’ve played it for an audience from 5 years old and up. The mix of ages really works. Grown-ups tend to focus on the more existential aspects of the material. Because it is, in it’s way, about being vulnerable in love and knowing that we will all die. Kids are very curious about the material aspect of the dances and our relationship to dogs. They usually linger after the show to ask us if we know any real dogs, how the costumes were built, if it is chocolate dough or poo we’re eating in the show, how the microphones work, and so on. The only age group we’ve excluded is toddlers, because there’s something about the big two-person dog-mask that seems to be frightening for some small kids. Our guess is that if you’re not old enough to grasp fiction, a dog that is big as a horse can become quite troubling even if it’s cute in the eyes of an adult.

Creds and description in Swedish:

HUNDGÖRA

För människor och fantasihundar från 5 år och uppåt
Föreställningens längd: ca 45 minuter

*

Vi har gjort många hundar i den här föreställningen. Allihop är till er:

Roliga hundar och ledsna hundar. Små och stora hundar. Hundar som stannar, och hundar som sliter sig loss. Hundar som kommer och försvinner, hundar som är hungriga, som är med i popband, fornegyptiska hundgudar och hundar som ger dåliga råd. Rufsiga och tufsiga hundar. Hundar som älskar för mycket eller för lite. Hundar som inte gillar människor så mycket. Hundar som måste hålla sitt eget koppel. Hundar som måste vakta hela natten på dem de bryr sig om. Och hundar som äntligen kan somna när man kliar dem bakom örat. Era hundar, våra hundar, allas inre hundar.

Föreställningen innehåller dans och sång och lite prat, men har ingen historia, bara många olika hundar.

**

Av och med: Tova Gerge och Britta Kiessling
Kläder, mask och tredje öga: Ziggi Willpower
Ljus, rum och bild: Ekaterina Lukoshkokva
Ljud: Elize Arvefjord
Clownkonsulent: Virginia Librado Gallego
Grafisk form: HK
Stenben av Smurrgos
Med stöd av: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Stockholms stad
Samproduktion: Nyxxx, Skogen och Weld
Tack till: Zebradans

Sonettknäppen och lite annat

Den har varat i ett år nu, sonettknäppen. Det började med att jag drog mitt gamla skämt om att jag i ett annat liv skulle översätta Shakespeares sonetter. Personen jag var med sa: Varför inte det här livet? Kort därefter hade en tidskrift jag gillar plötsligt tema sonetter. Och nu har jag just gjort min hundranionde tror jag? Det finns hundrafemtiofyra. Det blir säkerligen mer sonettjox i framtiden, men här är i alla fall två ställen där några finns publicerade:

I Pralin
I Astra

Mycket bunden vers blir det, men jag har haft rätt kul på jobbet i alla fall. Skrev en psalm till ett kortfilmsprojekt, Nyxxx föreställning Hör så tyst det är som jag var med och skrev blev bibunominerad, och jag fortsatte snickra på ett projekt om hundars tragikomiska potential med Britta Kiessling mfl (premiär vår 2023). En del knåp med allt detta även under hösten, vi får se.

“Hund”-mix från våra samlingar:

Blogging in another place

Three times, I will write for the Swedish theatre blog Teaterrummet, all Swedish texts.

The first text is about Swedish politics and was written around the time of the elections:
It is here.

The second text is about death and dramaturgy and was written when my grandmother died:
It is here.

The third text is an investigation of the dramaturgies of sleeplessness:
It is here.

Hur skulle jag beskriva det här språket

Nu har Koreografisk Journal # 5 kommit! Läs mer på Koreografiska Konstitutet. Jag bidrog med en text om den samtida koreografins tillstånd, publicerar den här också.

Hur skulle jag beskriva det här språket
Det här är ett språk som skämtar frenetiskt, som tvångsmässigt avslöjar sin relation till festivalbarer och the days of summer. Det här är språket som lägger sitt pärlband av rena svettdroppar på din tungspets. Det här är språket som välkomnar dig hjärtligt när du trillar in av en slump ifrån gatan. Det här är språket som förstrött äter upp dig och spottar ut dig om du inte hänger med i tugget. Det här är språket som kommer riktigt nära, riktigt snabbt. Det här är språket som terroriserar alla med sina hjärtan och smileys. Det här är språket som ständigt förvandlas, en fjäril med tusen vingar. Det här är språket som inte klarar av att hålla fast vid någonting. Det här språket är sammanhangslöst, utkastat, förflackat. Det här språket strålar som en diamant. Det här språket går sönder i klyschor om man tittar närmare på det. Det här är ankomsthallarnas språk, champagnefirandets språk. Det här är språket utan produktionstid.

Det här är språket där kroppsliga gränser flyter, där du sällan klarar av att urskilja dig själv bland de andra. Det här är språket som älskar extas, droger och orgasmer. Det här är språket som kan vända allting på en kväll. Det här är språket som inte blir kvar i staden tillräckligt länge för att ta konsekvenserna av sina chance operations. Det här är språket som saknar hemvist. Det här är språket som omtänksamt byter till engelska när en ny person sätter sig vid bordet. Det här är språket som innehåller hälsningsfraser på danska, tyska, finska, italienska, hebreiska, franska, arabiska och spanska, men som inte kan formulera en tanke till sitt slut utan stöd av engelskan. Det här språket är mjukt, formbart och följsamt som neonfärgat slajm.

Det här är språket som vränger engelskan ut-och-in och upp-och-ner. Neologismer, falska vänner som alla börjar acceptera, helt nya grammatiska fenomen. Det här är språket som återuppfinner den ömsesidiga förståelsen gång på gång. Plural-s, konjunktioner, tempus och pronomen i upplösning. Det här är språket som omfamnar förändring och förvandling. Aspirerade H och tonande S försvinner och ersätts med nya ljud. Det här är de splittrade subjektens språk. I ordförrådet florerar dansspecifika termer, fackbegrepp som ingen utanför kretsen riktigt har grepp om, diverse scentekniska prylar, och såklart, den speciella vokabulär som alltid växer fram kring ett verk. Det här är språket som är till för att alltid vara trevlig på. ”The jazz jobotomy”, ”I’m just a pool boy”, ”ten breaths and then go”. Det här är språket som har veck i sig fulla av internskämt och andra uttryck som bara några få personer kan begripa. Det här är språket som aldrig någonsin får överblick på sig självt.

Det här är språket som glatt och ogenerat klampar i kobajs varje gång det rör sig åt det mer formella hållet. Det här är språket som lider av mindervärdeskomplex. Det här är språket som vare sig det vill det eller inte avslöjar de akademiska referenserna som rekvisita i en ständigt sönderfallande iscensättning av stringens. Det här är ett språk som på djupet vet vad imitation vill säga. Det här ett språk som gör exakt som läraren visar i syfte att håna lärarens omedvetna brister, och sedan gör en oskyldig min när läraren säger det var inte så, nu gör ni fel. Det här språket växer fram ur repetitionen av olika sorters fraser. Framför spegeln, i bidragsansökningen, på diagonalen, på premiärminglet. Det här är ett till perfektion inövat språk. Det här är ett parodiskt, dilettantiskt och slarvigt språk. Det här språket bebos av personer som vill ändra kommateringsregler för att det passar deras ideologi men som samtidigt skiter i att korrläsa sina programblad. Det här språket har en stark relation till former och trick. Det här språket har en svag relation till sin egen historia, för vad ska man med en historia till när den ändå är så kort, fragmenterad och fylld av skam och disciplin.

Det här är språket som vill hylla och välkomna alla sorters människor för att göra upp med sin historia av skam och disciplin. Det här språket odlas på Europas konstnärliga högskolor och hålls vid liv genom scener, festivaler och organisationer med övervägande europeisk finansiering. Det är ett språk som dyrkar svart musik men exkluderar bruna kroppar. Det är ett språk som räddar ditt liv när du precis har börjat tro att du var dömd att se din vilja till dans progressivt minska i takt med att du blir sämre och sämre på att gå ner i spagat. Det här är språket som återupprättar din eufori, som ber dig älska varje kota i din ryggrad. Det här är språket som inte vet vad det ska göra med ett missbruk eller en ätstörning.

Det här är språket som ber dig att värma upp med fyrtio graders feber. Det här är språket som bjuder in dig till att äga din egen sexualitet på scenen, samtidigt som det precis har lärt sig stava till me too. Det här är språket som försäkrar dig om att du är oersättlig, men som kickar ut dig om du säger nej en enda gång. Det här är språket som älskar det unga, det starka och det vackra. Det här är språket som accepterar att allting är skört och kan ta slut. Det här är språket som låter dig ligga still och känna på din andning hela arbetsdagen. Det här är språket som vill avskaffa kapitalismen, uppfinna världen på nytt. Det här är ett språk där alla jobbdealar görs efter kl 19.00. Det här är ett språk som vill ge dig makten över produktionsmedlen. Det här är ett språk som inte har ett lekrum iordningställt för barnen. Det här är ett språk som ger dig pengarna i cash.

Det här är ett språk som är grundförutsättningen för allt ditt kompositionsarbete, oavsett om det tar sig uttryck i att skriva text eller dans. Det är ett språk som finns där innan texten, innan dansen. Det här språket delar du med andra, det är det språket som ni skriver tillsammans även när du tror att du inte skriver alls. Det här är ett språk som inom sig håller makten att gemensamt förändra det som är.

Residens på Kritiklabbet

I september-oktober 2017 har jag bloggat via mitt residens på Kritiklabbet. Gå gärna in på länken och läs och lyssna! Där finns många samtal, texter och tankar om konstnärers relation till kritiken och kritikens roll i samhällsutvecklingen.

En karta över A Map to get Lost (in Swedish)

This text was written in Swedish, so I post it in Swedish.

Den här texten tillkom i samband med STDHs slutseminarium, dit jag var inbjuden som extern gäst för att reflektera över A Map to Get Lost från publikperspektiv. Den handlar om mina erfarenheter av föreställningen utifrån hur olika segment opererar och kontrasterar mot varandra, snarare än om en dramaturgi där ordningen är fast.

En del av A Map to Get Lost är en den utan levande kroppar. Där spelar ljud, ljus och doft ut mot en miljö som främst ramas in av ett antal stora lackdraperier. Denna miljö tycker jag innehåller en inbjudan till åskådaren att vistas med materia och rytm på ett annat sätt än i vardagen. Min relation till rummet och även till viss del kostymerna har en sensorisk eller rent av taktil aspekt. Utan att jag som åskådare någonsin rör vid ytorna som finns i lack, päls, sammet eller flytande choklad så gör ljus och ljud så att säga det åt mig. Det finns en glans eller vibration som förflyttar sig i materialen och närmar mig till dem.

Men kostym och rekvisita innehåller även andra kvaliteter; jag tvekar inför att kalla dem symboliska. Låt säga att de i alla fall efterliknar någon sorts figurer eller platser. För mig bryter huset, tältet, fåglarna, och dräkternas karaktärer av mot det ickeföreställande, introducerar en sorts fokuspunkter som gör att jag inte länge koncentrerar mig på material i rörelse utan mer på att försöka avkoda ett teckensystem med tydliga skillnader. Det låter sig dock inte göras på något enkelt sätt. Tecknen hinner aldrig fastna, ta form. Scenbilderna byter av varandra snabbt och associativt; fåglar följer på andra fåglar, det finns inga hårda klipp – saker tycks höra samman. Men därmed inte sagt att till exempel fågeln får samma betydelse från scen till scen, eller att en karaktär kan beskrivas på ett entydigt sätt. Symbolerna varken laddas eller töms. Formen varken etableras eller frångås.

Texten utgör ytterligare en faktor i spelet med betydelser och tolkningsramar. Den är på ett sätt ett bakgrundselement i sammanhanget; många scener utspelar sig i andra ljudbilder än talets och några talhandlingar tycks inte heller gjorda för att höras. Texten växlar därtill språk, uttryck och form, vilket gör att den inte riktigt går att beskriva som en text. Den rör sig mellan tyska, engelska, svenska, den rör sig mellan ett teoretiskt modus, dirty talk, interjektioner och fragment av narrativ.

Samtidigt är vissa textuttryck framförda på ett sådant sätt att de starkt färgar min läsart av verket som helhet. Eftersom texten inte alltid är förlagd till specifika kroppar utan också till högtalarna tycks den stundtals kommentera föreställningen, erbjuda ”nycklar”. Här finns bland annat en teoretiserande röst som talar om frånvaro av mänsklig agens; materia utan sorg och utan mening. Samtidigt är texten, både när den situeras i skådespelarkropparna och när den situeras i högtalarna, upptagen av sexualitet, våld och disciplinering – ämnen som traditionellt sett är djupt förknippade med den mänskliga historiens materiella villkor.

Texten blir därför en för mig motstridig nyckel, kanske en nyckel som vittrar sönder om jag försöker använda den alltför ihärdigt. Men jag ser ändå rörelserna på scenen i ljuset av textens behandling av sexualitet, våld och disciplinering. Öppningar i dräkter och scenografiska objekt slukar återkommande andra kroppar hela. Skådespelarna arbetar ofta med mångtydiga omfamningar, låsningar och fasthållningar. Ibland tar det sig mer koreografiska uttryck, men främst är det teater i bemärkelsen att det på någon nivå porträtterar känslor i relationella förlopp mellan en sorts karaktärer som ibland framför repliker.

Det är också i första hand mot skådespelarnas aktioner som min blick riktas när det befinner sig kroppar på scenen – de ställer för mig det övriga görandet i bagrunden. Detta trots att det finns ett sammansmältande mellan skådespelarkropparna och scenografi/kostym. Kanske är det i A Map to Get Lost snarare så att skådespelarna tvingar föremålen att spela teater åt dem än att kropparna blir likvärdiga objekt bland andra. Om kropparna är sysselsatta med att iscensätta inklusion och exklusion genom mer eller mindre explicit våld, så blir föremålen också det. Samtidigt gör de visst motstånd, talar om annat och mer än kropparna – till exempel genom sin taktilitet, vibration eller glans.

Ljud- ljusbilderna är kanske det i föreställningen som är mest konsekvent – för mig hänger de samman både med sig själva och med varandra på ett annat sätt än det övriga jag har beskrivit. Starkt färgade ljus, strob och rök går i linje med olika loopade technobeats, ibland med mänsklig röst som en del av ljudmattan. Allt det här skulle för mig kunna höra hemma på en klubb.

Men huset, dräkterna, texten och skådespelarnas aktioner hör inte riktigt hemma på samma klubb, eller de hör inte alls hemma med något jag kan tydligt kan urskilja. Det skär sig, och jag tänker mig att det är meningen. Som åskådare försätts jag i ett tillstånd där jag är vilse i referenserna. Ska jag gå till spekulativ realism, psykoanalys eller genusvetenskap? Ska jag gå till Lilla huset på prärien, Min pappa Toni Erdmann eller Tadeusz Kantor? Ska jag gå till Sarah Kane, Mr International Rubber eller MoMa?

Jag upplever att föreställningen upprättar ett formspråk som frånsäger sig många av mina egna krav på form. Det är för mig ganska ansträngande att gå vilse eller inte veta vart jag är på väg, att få mina förväntningar brutna, att inte hitta bärande trådar att hålla fast vid, att inte få stanna upp i bilderna, att inte riktigt veta hur eller vad jag så att säga ställer till svars i min dialog med den estetiska upplevelsen. Men det är också intressant och inte så vanligt. Föreställningen sätter igång en process hos mig i efterhand där jag behöver arbeta för att identifiera vad jag har varit med om. Jag tänker att det finns olika sorters kraft i ett formavvisande formspråk, inte minst därför att det ställer frågor till vad form är.

Jag tänkte på olika inslag i normkreativ formgivning, som jag har lärt känna lite genom till exempel Moa Schulman, Sepidar Hosseini och Sara Kaaman. Jag skulle beskriva normkreativ formgivning som att den medvetet använder sig av formgrepp som är motstridiga eller anses fula i syfte att utmana gränser och normer inom och bortom formgivningens fält.

A Map to Get Lost gör mig så att säga som minst vilse när jag tänker på den som en sådan utmaning av scenkonstens former. Varken dans eller teater brukar se ut såhär i Sverige idag. Kanske är A Map to Get Lost en del av en rörelse som håller på att framträda, ett språk som upprättar nya nycklar till vår samvaro i scenkonsten.

Om det är så tror jag att föreställningen kan ställa fler frågor till mig än vad jag kan ställa till den, eftersom jag bara kan fråga utifrån de kategorier av estetiskt tänkande som jag själv så att säga hittar i.