This text was written in Swedish, so I post it in Swedish.

Den här texten tillkom i samband med STDHs slutseminarium, dit jag var inbjuden som extern gäst för att reflektera över *A Map to Get Lost* från publikperspektiv. Den handlar om mina erfarenheter av föreställningen utifrån hur olika segment opererar och kontrasterar mot varandra, snarare än om en dramaturgi där ordningen är fast.

En del av *A Map to Get Lost *är en den utan levande kroppar. Där spelar ljud, ljus och doft ut mot en miljö som främst ramas in av ett antal stora lackdraperier. Denna miljö tycker jag innehåller en inbjudan till åskådaren att vistas med materia och rytm på ett annat sätt än i vardagen. Min relation till rummet och även till viss del kostymerna har en sensorisk eller rent av taktil aspekt. Utan att jag som åskådare någonsin rör vid ytorna som finns i lack, päls, sammet eller flytande choklad så gör ljus och ljud så att säga det åt mig. Det finns en glans eller vibration som förflyttar sig i materialen och närmar mig till dem.

Men kostym och rekvisita innehåller även andra kvaliteter; jag tvekar inför att kalla dem symboliska. Låt säga att de i alla fall efterliknar någon sorts figurer eller platser. För mig bryter huset, tältet, fåglarna, och dräkternas karaktärer av mot det ickeföreställande, introducerar en sorts fokuspunkter som gör att jag inte länge koncentrerar mig på material i rörelse utan mer på att försöka avkoda ett teckensystem med tydliga skillnader. Det låter sig dock inte göras på något enkelt sätt. Tecknen hinner aldrig fastna, ta form. Scenbilderna byter av varandra snabbt och associativt; fåglar följer på andra fåglar, det finns inga hårda klipp – saker tycks höra samman. Men därmed inte sagt att till exempel fågeln får samma betydelse från scen till scen, eller att en karaktär kan beskrivas på ett entydigt sätt. Symbolerna varken laddas eller töms. Formen varken etableras eller frångås.

Texten utgör ytterligare en faktor i spelet med betydelser och tolkningsramar. Den är på ett sätt ett bakgrundselement i sammanhanget; många scener utspelar sig i andra ljudbilder än talets och några talhandlingar tycks inte heller gjorda för att höras. Texten växlar därtill språk, uttryck och form, vilket gör att den inte riktigt går att beskriva som *en* text. Den rör sig mellan tyska, engelska, svenska, den rör sig mellan ett teoretiskt modus, dirty talk, interjektioner och fragment av narrativ.

Samtidigt är vissa textuttryck framförda på ett sådant sätt att de starkt färgar min läsart av verket som helhet. Eftersom texten inte alltid är förlagd till specifika kroppar utan också till högtalarna tycks den stundtals kommentera föreställningen, erbjuda ”nycklar”. Här finns bland annat en teoretiserande röst som talar om frånvaro av mänsklig agens; materia utan sorg och utan mening. Samtidigt är texten, både när den situeras i skådespelarkropparna och när den situeras i högtalarna, upptagen av sexualitet, våld och disciplinering – ämnen som traditionellt sett är djupt förknippade med den mänskliga historiens materiella villkor.

Texten blir därför en för mig motstridig nyckel, kanske en nyckel som vittrar sönder om jag försöker använda den alltför ihärdigt. Men jag ser ändå rörelserna på scenen i ljuset av textens behandling av sexualitet, våld och disciplinering. Öppningar i dräkter och scenografiska objekt slukar återkommande andra kroppar hela. Skådespelarna arbetar ofta med mångtydiga omfamningar, låsningar och fasthållningar. Ibland tar det sig mer koreografiska uttryck, men främst är det teater i bemärkelsen att det på någon nivå porträtterar känslor i relationella förlopp mellan en sorts karaktärer som ibland framför repliker.

Det är också i första hand mot skådespelarnas aktioner som min blick riktas när det befinner sig kroppar på scenen – de ställer för mig det övriga görandet i bagrunden. Detta trots att det finns ett sammansmältande mellan skådespelarkropparna och scenografi/kostym. Kanske är det i *A Map to Get Lost* snarare så att skådespelarna tvingar föremålen att spela teater åt dem än att kropparna blir likvärdiga objekt bland andra. Om kropparna är sysselsatta med att iscensätta inklusion och exklusion genom mer eller mindre explicit våld, så blir föremålen också det. Samtidigt gör de visst motstånd, talar om annat och mer än kropparna – till exempel genom sin taktilitet, vibration eller glans.

Ljud- ljusbilderna är kanske det i föreställningen som är mest konsekvent – för mig hänger de samman både med sig själva och med varandra på ett annat sätt än det övriga jag har beskrivit. Starkt färgade ljus, strob och rök går i linje med olika loopade technobeats, ibland med mänsklig röst som en del av ljudmattan. Allt det här skulle för mig kunna höra hemma på en klubb.

Men huset, dräkterna, texten och skådespelarnas aktioner hör inte riktigt hemma på samma klubb, eller de hör inte alls hemma med något jag kan tydligt kan urskilja. Det skär sig, och jag tänker mig att det är meningen. Som åskådare försätts jag i ett tillstånd där jag är vilse i referenserna. Ska jag gå till spekulativ realism, psykoanalys eller genusvetenskap? Ska jag gå till *Lilla huset på prärien*, *Min pappa Toni Erdmann* eller Tadeusz Kantor? Ska jag gå till Sarah Kane, Mr International Rubber eller MoMa?

Jag upplever att föreställningen upprättar ett formspråk som frånsäger sig många av mina egna krav på form. Det är för mig ganska ansträngande att gå vilse eller inte veta vart jag är på väg, att få mina förväntningar brutna, att inte hitta bärande trådar att hålla fast vid, att inte få stanna upp i bilderna, att inte riktigt veta hur eller vad jag så att säga ställer till svars i min dialog med den estetiska upplevelsen. Men det är också intressant och inte så vanligt. Föreställningen sätter igång en process hos mig i efterhand där jag behöver arbeta för att identifiera vad jag har varit med om. Jag tänker att det finns olika sorters kraft i ett formavvisande formspråk, inte minst därför att det ställer frågor till vad form är.

Jag tänkte på olika inslag i normkreativ formgivning, som jag har lärt känna lite genom till exempel Moa Schulman, Sepidar Hosseini och Sara Kaaman. Jag skulle beskriva normkreativ formgivning som att den medvetet använder sig av formgrepp som är motstridiga eller anses fula i syfte att utmana gränser och normer inom och bortom formgivningens fält.

*A Map to Get Lost *gör mig så att säga som minst vilse när jag tänker på den som en sådan utmaning av scenkonstens former. Varken dans eller teater brukar se ut såhär i Sverige idag. Kanske är *A Map to Get Lost *en del av en rörelse som håller på att framträda, ett språk som upprättar nya nycklar till vår samvaro i scenkonsten.

Om det är så tror jag att föreställningen kan ställa fler frågor till mig än vad jag kan ställa till den, eftersom jag bara kan fråga utifrån de kategorier av estetiskt tänkande som jag själv så att säga hittar i.